text kommer

Konstnär: Christine Linde

Tomarum / Christine Linde är fotokonstnär som är född och uppväxt i Delsbo, Hälsingland.  

Fotograferandet har alltid funnits, men det är först på senare tid det dykt upp väsen ur folktron i hennes bilder. Det man kan se i Christines bilder är vad hennes fantasi ger henne då hon är ute och fotograferar.  

Jag har flera gånger fått frågan om det verkligen är ansikten i bergknallarna här hemma i Hälsingland, men då försöker jag undvika att ge något svar…

Folkmusiken och hennes hembygd har stor del i att Christines skapande ser ut såhär. Hon växte upp mitt ibland gamla fina Hälsingegårdar och spelmansstämmor, så det känns rätt självklart att det är såhär hennes konst ser ut, som Hälsingland i saga och verklighet.  

På Blacksåsbergets topp bjuds det på en hänförande utsikt med Hälsinglands blånande berg i bakgrunden. En bra dag ser man ända ut till kusten.  

Det är en krävande strapats att ge sig upp på berget från öster men det är väl värt mödan. Från toppen har man en fantastisk utsikt över hälsingeskogarna och vid klart väder ser man havet i öster. Den som vill ha en lättare vandring upp kan åka till Oppsjöskogens naturreservat på bergets västra sida och därifrån följa Sjuvallsleden.

Majestätiskt tornar Blacksås upp sig över de vidsträckta hälsingeskogarna. Berget, med sina dramatiska stup och gamla skogar, är ett populärt utflyktsmål. Det är inte bara utsikten som genom tiderna lockat besökare till det mytomspunna berget.

Värt ett besök! Nedanför den lodräta bergväggen finns en brant, blockrik sluttning. Under årtusenden har stenar och block, vissa stora som hus, sprängts ur berget av tjälen och rasat nerför sluttningen. 

Enligt rykten gömdes en skatt någonstans i Sparbankshuset när det byggdes. Huset som invigdes 1905 har nu renoverats både utvändigt och invändigt så frågan är om skatten är funnen…

Det pratas ju mycket om 130 miljoner… 

En produkt som alltid förknippas med fiskarstaden i Hudiksvall är förstås strömmingen i alla dess former. När högsommaren stod i full blom stod sig en omisskännlig doft från Varvet. Det var dags att packa om surströmmingen från jägarkaggarna till plåtburkarna vid Gävlefisk. Extrapersonal, företrädelsevis kvinnor och ofta boende i kasernerna uppe på Varvet, kallades in till detta ”doftkalas” som var ett rent hantverk. Surströmmingen tömdes upp på stora soteringsbord och packades för hand. Burk efter burk, drypande av surströmmingsspad, lyftes fram till falsmaskinen o slogs ihop. Det var stora kvantiteter det handlade om. I Mitten av 50-talet kunder det röra sig om 120 000 burkar Bockens surströmming som skulle ut på marknaden. De som jobbade med att packa surströmming kunde knappast dölja det för sin omgivning. Doften satt inte bara i kläderna, utan också i skinnet. Det hjälpte inte hur mycket man än tvättade sig - doften av surströmming satt ändå kvar.  

Annars var saltströmming, lutfisk, böckling och lökströmming Gävlefisks stora produkter från den egna anläggningen på Varvet i Hudiksvall. Saltströmming var ofta basföda för många familjer i fiskarstaden Hudik. 

Hudiksvall som ligger längs Jungfrukusten är en utpräglad hamnstad där fisket tidigt satte sin prägel på stadsbilden. Ännu på fyrtiotalet var Hudik en betydelsefull fiskarstad, vilket märktes tydligt morgnarna när fiskarbåtarna tuffade in i strömmingssundet med färsk strömming utifrån öarna och fiskelägena. Stadsborna gjorde sina sedvanliga inköpsrundor ner till bland annat Berglunds Fiskaffär och man var van att alltid få en   vara som på sin höjd var nattgammal.  

Tidigt om morgonen rodde mestadels kvinnorna in till Hudiksvall från öarna och fiskelägena för att sälja strömming till köpmännen. Landsfiskalen var på plats för att se att allt gick rätt och riktig till. 

När den sista virkeslasten lämnade Hudiksvalls hamn i början av 2000-talet skrevs samtidigt sista kapitlet i en epok som hade varit i nästan 150 år. Annat var det runt 1900-talet då fartygen ofta låg på lång rad längs kajen. Ett stickprov i hamnstatistiken visar att det 1955 var 258 fartyg som lastade eller lossade i Hudiksvalls hamn. På den tiden kunde det ta både dagar och veckor att lasta ett fartyg. Stuveriarbetarna, eller ”hamnsjåarna” som de kallades, var hamnens kraftkarlar med ett både tungt och farligt jobb. Socialt hade de låg status och många av de fick också oförtjänt dåligt rykte. Grötfrukost på Kafé Strand och en pilsner med smörgås på ”Bockarna” efter jobbet var standard. Själva var de ofta stora profiler och nästan mytomspunna för sitt bekymmersfria leverne. Sanningen var kanske en annan. Där fanns Bölja, Svarten, Linne, Stora bullret, Vilda Ville och Kalle på sne, och en lång rad andra som nästan ingen visste vad de egentligen hette. Män som var levande legender i en miljö som satte sin prägel på hamnstaden Hudiksvall.  

Konstnär och illustratör: Isabelle Rönnquist, Hudiksvall 

Genom sin koppling till havet har Hudiksvall alltid haft en stark båtlivstradition. Den så kallade Pettersson-båten som byggdes i ett antal olika modeller fram till 1950-talet var en av de vanligaste på träbåtarnas tid. Det var just en båt av Pettersson-modell som blev hudiksvalls tullens första riktiga ”tulljakt”.  Hudiksvalls tullen opererade från tullhuset, byggt på 1880-talet, och hade som huvuduppgift att kontrollera så att lastning och lossning av fartygen följde tulldeklarationerna. I uppgiften ingick också att förhindra smuggling i både mindre och större skala - allt från någon enstaka cigarettlimpa eller whiskyflaska till det jättekap av cigaretter som gjordes 1961 då 200 000 cigaretter togs i beslag från ett ryskt handelsfartyg i Iggesund. Cigaretterna, förpackade i stora kartonger, hade sjömännen tänkt sig att sälja till underpris i Sverige. Nu hamnade de genom Hudik-tullens försorg i Håstaholmens värmepanna och därmed gick upp i rök.   

Möljen har skiftat karaktär många, många gånger, men har hela tiden varit    en viktig mötesplats för människorna. Krogarna med uteserveringar längs Hamngatan o Möljen, alla evenemang o sjöbodarna med sina verksamheter drar massor av folk. 
– Vet du vad namnet Möljen kommer ifrån?
Ordet brukar fånga besökares nyfikenhet, men vad betyder det egentligen? Jo, dialektordet ’mölja’ betyder ’sörja’, eller ’röra’ och stämmer bra med 1800-talets plats - både lerig och sumpig. Den hade varit havsbotten en gång. Och så finns ett lånord ’möljen’ i andra dialekter som betyder ’kaj’    eller ’landningsplats’ för båtar. Så började man säga Möljen, kanske för      över tvåhundra år sedan, och man uttalade ordet med runt och tjock l.

Hudiksvall som ligger längs Jungfrukusten är en utpräglad hamnstad där fisket tidigt sate sin prägel på stadsbilden. Möljen var tidigt en samlingspunkt, inte minst för det viktiga strömmingsfisket i Hudiksvall. Strömmingstrappan låg där.

Tidigt om morgonen rodde mestadels kvinnorna in till Hudiksvall från öarna och fiskelägena för att sälja strömming till köpmännen. Man angjorde land vid kajen i kanalen där fångsten lossades och såldes vid strömmingssundet.

Stadsborna gjorde sina vanliga inköpsrundor ner till bland annat 
Berglunds Fiskaffär och man var van att alltid få en vara som på
sin höjd var nattgammal. Landsfiskalen var på plats för att se att 
allt gick rätt och riktigt till.

Det fanns fyra fiskaffärer som sålde dagsfärsk fisk där och livsmedel var avgörande. Tiden mellan första och andra världskriget var Sverige fattigt och Möljen var mycket viktig för matförsörjningen i Hudiksvall.

Långt in på 40-talet var Hudik en betydelsefull fiskarstad, vilket märktes tydligt om morgnarna när fiskarbåtarna tuffade in till strömmingssundet med färsk strömming utifrån öarna och fiskelägena. 
Ända långt in på slutet av 1950-, och i början av 1960-talet, kunde man handla fisk och bensin hos Berglunds fisk. Han sålde fisk på Magasinsgatan och på baksidan mot kanalen, kunde man tanka sin båt. 
På den tiden var marken framför sjöbodarna och längs Hamngatan fylld med marknadsstånd. Där såldes fisk, grönsaker, frukt och godis, och den smalspåriga järnvägen Bergsjökoa slamrade fram pinglande i kurvan och pustande sin ånga.

Ett stort lyft på Möljen skedde när busstationen byggdes 1938. 
Det var Norrlands modernaste busstation försedd med vattenklosett, dricksvattenfontän och så småningom ett café, som drevs av läroverksadjunkten Arvid och hans fru.

I busstationen fanns en bussgodsavdelning, en stor väntsal 
med en personvåg där man kunde väga sig för en tioöring.                              

Det var inte många som hade bil på 50-talet så bussarna var otroligt viktiga. Landsvägsbussarna band ihop stad och land och stora lastboxar distribuerade varor ut till lanthandeln. 
Fortfarande minns många ”Drosken”. Det var namnet på taxistationen på Möljen. En enkel liten byggnad inklämd mellan sjöbodarna, där taxibilarna stod uppradade utanför, först stora och kantiga, efterhand runda och bulliga.

Drosken var en populär mötesplats och en plats för kommunikation. Man tog ofta en droska under femtio- och sextiotalen. Droska är ett gammalt ord för ett hästdraget fordon. Man samlade ihop ett gäng och tog droskan till danserna på Högliden eller till Rahms loge, eller till fotbollsmatchen i Forsa eller Iggesund.

Droskens insida hade två små rum, en telefonväxel och ett krypin för chaufförerna som väntade på sina körningar. Taxichaufförerna bar uniform, och även busschaufförer. En välknäppt kavaj och en stilig uniformsmössa med skärm, det ingav förtroende, och signalerade lite status. Utanför stugan stod bensinpumpen och på taket den runda ESSO-skylten. Även allmänheten kunde tanka där.

På lördagskvällarna, när raggarbilarna gled fram längs Hamngatan, var bensinmackarna stängda för helgen. Men taxi hade en egen pump, vilket passade bra när bensinnålen sjunkit. Man svängde ner till Drosken och skicka in en tia genom fönstret till växeltelefonisten och tankade för 75 öre litern och problemet var löst. 
Möljen har alltid varit och är en omtyckt mötesplats i Glada Hudik, ett nav som mycket surrar kring. Tack vare restaurangerna och alla evenemang är folkvimlet fortfarande starkt på Möljen och ett stråk som varken invånare och besökare vill missa. 
En bit bort låg porten till världen – hamnen där de sågade brädorna for ut på export. Taxistugan blev sommarstuga, busstationen restaurang och strömmingen får du själv dra upp idag. Allt förändras - men Möljen lever vidare och skapar nya upplevelser och minnen. 

I Hälsingland finns ett rikt skafferi med färsk fisk både från Ljusnan, insjöar och Östersjön. Här finns många gårdar och en fäbodkultur kopplad till dem. Skogens skafferi är rikt på svamp, bär, vilt och skogsfågel. Världsarvet Hälsingegårdar har rikt utsmyckade rum byggda för livets alla fester och måltider.  

Hälsinglands landskapsrätt:

FÖRRÄTT - Tunnbrödets faser
Glöhuppa med jästsmör, tunnbröd med ”surströmming” av syrade grönsaker och ättikgravad strömming, tunnbrödschips med lammsylta och lambetta.  

VARMRÄTT - Skogens konung
Älg stekdetalj, bräserad älgnacke och rotselleri i form av crème och råstekta tärningar, friterad ostkaka rullad i torkad rotselleri.  

DESSERT - Rullrån på Hälsingevis
Rånrullar, Hälsingeostkake-glass, maräng och hallon, varma ostkaketärningar i grädde. 

Vi är stolta över platsen vi bor på. Därför vill vi visa upp smultronställen och att få fler att upptäcka det fantastiska med platsen Hudiksvall. Besök gladahudik.se och bli inspirerad av tips till smultronställen och livskvalitet! Vi har säkert missat många härliga ambassadörer. Kanske är det du? Skicka oss ett mail! info@visitgladahudik.se 

Varje by har sin dialekt, men många ord återkommer runtom i Hälsingland, även om uttalet kan skilja en del. Här kommer ett axplock av Hälsingeord som du kan öva in och ta med dig i vardagen.  

FLOKIG Snurrig
HÄLER INT Orkar inte
HÔSCHA Gapskratta
LÄRER Måste  
JÅNST Nyss  
KULLRA Ramla omkull  
JOLL Trams  
FALAS Färdas  
ÔCKEN Vem  
SKVÄLER Gråter  
KLATTER fuskverk, dåligt arbete  
HUGVILL Yr i huvudet  
PLÖSA Slänga iväg  
JÖSSUM Lika som  
VESSEN Orkeslös  
GAMMELVÅLA gammaldags 
MOLA trycka i sig mat  
ÖSCHLÅS Praktkvarn  
KULLRA Ramla omkull  
GNEPSJAS Bråka, kivas  
RÔMMELBÔSA Myrstack 
INTNÅ Ingenting  
NOSGRANN Petnoga  
FÖGA Knappast  
LAMÄ Bredvid  
TRYNFALA Pussas  
BRANOG Instämmer helt  
GLÅMA Stirra häpet  
LÅNGKUSE Orm  
CHALUR Misstänksam  
JETTA Måste  
MYSSLA Småvissla för sig själv  

…fler visste vad vi har att erbjuda här i destinationen Hudiksvall och Hälsingland! Om fler kunde känna till allt det som är så unikt med vår natur, kultur, människorna och våra möjligheter till genuina upplevelser. Och förstå varför vi älskar just den här platsen. Tänk, de skulle bli så förundrade över allt det vi har att bjuda på. Förhoppningsvis skulle de bli så nöjda och nyfikna på mer att de vill komma tillbaka. I Hälsingland lever vi med det orörda djur- och naturlivet runt husknuten. Det vidunderligt vackra landskapet, med sitt kontrastrika sceneri av vidsträckta skärgård, sjöar, älvar, djupa trolska skogar och karakteristiska berg, som med tiden blivit en del av oss. Vyerna för oss trots det, att gång på gång dra efter andan, i insikten om vår egen lycka. Att vi får tillhöra och varje dag uppleva just denna plats på jorden. Den som en gång lämnat Hälsingland, vet vad hemlängtan vill säga. Hur det är att tidigt en morgon få uppleva skådespelet när dimman lättar över dalens stilla skönhet, ett stilla dopp i den solglittrande skärgården, att få vila blicken på de blånande bergen i fjärran. Vår bygd är rik på möjligheter för att leva, bo och verka på ett bra och berikande sätt. Vi har en mångfacetterad kultur av människor, konst, mat, musik för alla sinnen. Vi har en tradition att omfamna nytänkande och ett levande kulturarv som ständigt inspirerar. Vi hittar våra egna lösningar och att mejsla fram en egen, unik tolkning ligger i vår natur - oavsett om det gäller en ny konst- eller byggnadsstil, nya smaker, melodiska toner eller upplevelser. Just mat och upplevelser är strakt förknippade med varandra här i Hälsingland och man kan titta in på ostmejeriet, stanna till vid en kubbskrubb eller potatiskiosk, en ekologisk grönsaksodling eller varför inte ett pinfärskt kallt glas mjölk från lokalt mejeri. Allt inom behagligt avstånd. Besökare i Hälsingland förundras ofta över hur enkelt och okomplicerat det är att leva här. Visst har vi en tradition av att vara lösningsorienterade och uppfinningsrika. Inflyttare har välkomnats genom olika tider och vi har inspirerats av varandra. Många hälsingegenerationer har gynnats av både framåtanda och driv. Här finns alla möjligheter till ett rikt familjeliv, arbetsliv och friluftsliv och det blir tid över - tid, för att bara vara i Hälsingland. 

-

Nu är klockan slagen! Tiden är inne! Framåt! Mod gossar! Så löd ropen 4 mars 1869 när Rådhusklockan slagit sitt åttonde slag. Köldens år 1867 följdes av Torkans år 1868.
Vårvintern 1869 var svälten nära och tålamodet slut.
Fiskarsocietetens maktställning ekonomiskt och politiskt var på nedgång och handels- och industrimännens på uppgång. En stad i förvandling. Det gamla möter det nya i Hudiksvall.  Missnöje med skuldsättning av stadens jord för att stödja trävaruindustrin och järnvägsbygge. Missnöje med stadens övertagande av burskapens jordar. Måttet blev rågat när fiskarbefolkningen fråntogs de traditionella vinterarbetena. Istället anställdes folk utifrån, främmande arbetare. Demonstranterna, som samlats vid Rådhuset, drog iväg möt Västra tullen för att visa sitt missnöje och revanschlusta mot de nya ”herrarna”: Grosshandlare Fredin, medlem i stadsfullmäktige, grosshandlare Lundström, stadsfullmäktiges ordförande, borgmästare Schmidt, Järnvägsbolagets chef Regnander, handlare Åström med flera. Med staketspjälor, störar och andra tillhyggen slås gatlyktor och fönsterrutor sönder. Den arbetslöse skeppskocken Janne Dalin tar täten och går till angrepp mot bagare Almgren som lyfter och avlossar sin hagelbössa. Janne träffas i bröstet, tumlar baklänges och faller död ner i snön framför fötterna på kamraterna. Lugnet i staden är återställt men orsakerna till upploppet lever vidare. Almgren döms till dagsböter. Åtta av demonstranterna, fiskar- och arbetarsöner, döms till flera års straffarbete på Långholmen i Stockholm. 

Text kommer

Packa matsäcken och upptäck Hälsinglands blånande berg. Det är verkligen något magiskt! Oavsett om du söker milsvid utsikt, skogslandskap eller glittrande sjöar så finns det något för dig. Bli inspirerad på gladahudik.se och låt oss guida dig till härliga besöksmål i Hudiksvall 

Iggesund har en lång historia som industriort. Iggesunds Bruks historia räknas från år 1685 då Isak Breant fick privilegiebrev från drottning Hedvig Eleonora att anlägga ett järnbruk vid Iggesund. Sedan dess har det skett en ständig utveckling och förädling av industriverksamheten. Under hela 1700-talet bedrevs sågning för eget behov. I mitten av 1800-talet byggdes sågverksamheten ut och sågade trävaror blev en egen produkt. I början på 1900-talet påbörjades en ny inriktning mot pappersmassa och år 1963 startades kartongtillverkningen, och idag är Iggesunds Bruk världsledande inom sin nisch.   

År 1898, i en tid då mannen äger rättigheten och kvinnan skyldigheten, bygger man i Hälsingland i Forsa, en liten by med fyra hemman, ett nytt linspinneri. Den gamla traditionen att spinna linet för hand räckte inte längre till för att mata maskinvävstolarnas framfart. Tradition konverterade till innovation. Kloka män, planerade, byggde stor fabrik och köpte spinnerimaskiner från Irland på krita. Men vilka skulle spinna lintråden vid maskinerna? Kvinnor såklart, men ingen visste hur man hanterade dessa moderna elektriska vidunder. Dessutom hade kvinnorna från Forsa alldeles för tjocka fingrar för att sköta de där maskinerna. Det ser man ju, sa disponent Axel Lehman och kliade sig i huvudet med för det ändamålet alldeles lagom tjocka fingrar. Med löften om högre löner och bra bostäder anställdes spinnerskor från Irland, Böhmen och Tyskland till fabriken i den lilla byn Forsa. Kvinnor med arbetslivserfarenheter och lagom smala flinka fingrar. Behovet av arbetskraftsinvandring och kunskap var enormt. Det var helt enkelt avgörande för spinneriets framtid. Längs maskinernas långa rader samsades kvinnorna i fabrikens dunkel och larm. Med landsmaninnorna vid sin sida föll sig det nya språket inte naturligt. Det uteblev. Tid blir till dag, blir till år, blir till vardag där skrattet delade samma andetag med saknaden. Efter dom där hemma. Efter att förstå språket. Efter värdighet. Men om ingen gör något, vem gör något då? När Karin är 14 år gammal leder hon alla sina arbetskamrater i haspelsalen på spinneriet till strejk. Året är 1914 och för kvinnorna väger skyldigheten fortfarande långt mycket tyngre än rättigheten. Bland sina arbetskamrater pratade Karin alltid om vikten att organiseras sig. Tillsammans kan vi förändra!

Men det gick långsamt. En av kvinnorna sa:

- Karin, vi har fått två öron och en mun av den anledningen av vi skall lyssna mer än vad vi pratar. 
- Ja, sa Karin. Men nu har jag lyssnat så länge till alla orättvisor och sett missnöje att jag inte kan vara tyst längre. 

Längs med Jungfrukusten finns många spännande platser att upptäcka. De gamla fiskelägena sträcker sig som ett pärlband och ger en fin bild av historia, kulturarv och gamla traditioner som idag skapar besöksmål med restauranger, gårdsbutiker och museum, väl värda en omväg.

Fisket bedrevs främst av borgare som bodde vid kusten under sommaren och på fastlandet under vintern. Strömming och lax var det som fiskades mest. På grund av landhöjningen har fiskelägen flyttats genom århundradena, men några finns kvar än idag. 

I början av förra seklet fanns surströmmingssällskapet i Hudiksvall. Medlemmarna i sällskapet bestod av stadens societet, det var exempelvis Karl Starbäck som var adjunkt vid Hudiksvalls högre allmänna läroverk i några år. Starbäck var också riksdagsledamot i andra kammaren för Frisinnade landsföreningens riksdagsparti (senare Liberalerna) Bland sällskapets övriga ledamöter fanns Oscar Midling som var disponent på Hudiksvalls Trävaru AB (som sedan blev Iggesunds bruk). Inspector Köhling är ett annat namn liksom tandläkaren Johan Wilhelm Dumky (som förmodligen skapade den spännande maträtten kronärtskocka med fyllning á la Dumky). Festmiddagarna avslutades med den fantasieggande desserten ”förbjuden frukt”. Högtidstalen innehöll gärna hyllningar till Bellman och man önskade att den "bachanaliska yran skulle fånga deras själ och bekymren förjaga…” och att man skulle ”äta, dricka och vara glad, leva i nuet och för stunden”. Dessutom står det i deras sångbok ”släpp Barabammen loss” vilket man kan anta är en tjusig omskrivning för att ta sig en brakfylla…. 

Det är välbekant att marknaden i Hudiksvall har gamla traditioner. Faktum är att det varit marknader ända sedan tidigt 1500-tal och tidvis hölls inte mindre än tre årliga marknader i Hudiksvall, två vintermarknader och en höstmarknad. Marknadståget från Bergsjö till Hudiksvall blev populärt och man satte in extratåg på Bergsjöbanan med särskilda vagnar riktade till ungdomarna med litet mindre krav på komfort. Man använde helt enkelt öppna godsvagnar och satte brädor tvärs över som sittplatser. Det kunde gå nog så livligt tillväga på dessa marknadståg och det hände mer än en gång att någon yngling tog med sig en laddad revolver för att kunna salutera vid stoppen på de små stationerna. Det fanns faktiskt ett ännu billigare sätt att via järnvägen ta sig från norra Hälsingland till marknaden i Hudiksvall. Nämligen att vandra efter järnvägen. Det var egentligen förbjudet av säkerhetsskäl, men det kunde man kringgå genom att köpa en gångbiljett. Det var naturligtvis ansträngande att vandra drygt fyra mil efter järnvägen från Bergsjö till Hudiksvall, men det var desto billigare. Även i modernare tid hände det att marknadsresenärer på järnväg tvingades åka spartanskt. Under krigsåret 1944 hade svenska staten lånat ut alla tillgängliga personvagnar till Finland som var illa ute i kriget mot Ryssland. Det innebar i sin tur att SJ inte hade några vanliga vagnar att sätta in för de planerade extratågen till marknaden i Hudiksvall. Dilemmat löstes genom att man helt enkelt satte in godsfinkor i extratågen och under två dagar reste totalt över 7000 nöjeslystna, företrädesvis folk från Nordanstig och Söderhamn i godsfinkor för att uppleva marknaden 1944. Under 1900-talet upplevde höstmässan i Hudiksvall ett fantastiskt uppsving. Den kom med tiden att bli Hälsingland största årliga publikevenemang, och är det än idag. 

Hälsingeostkakan ska gnissla och gneka lite som vi säger. Den hälsingska varianten är fastare och mer ostig i konsistensen än till exempel den Småländska. Det är ett mått på att en hälsingeostkaka är bra. Gnekar den inte är det ingen riktig hälsingeostkaka. 

På Mulle Meck i Glada Hudik mekar vi med riktiga mojänger och molijoxer. Kom och lek med Mulles fina gula bil eller ta en tur till månen med raketen och utforska mån-grottan. Flygplanet står redo för er att ta luft under vingarna med. Hälsa på i Sam Scribblers tidningsverkstad och måla en fin bild. Du kan också hälsa på Buffa, meka i vår verkstad eller ta en tur ut på havet. 

Namnet säger vad det handlar om: i svenska städer måste man fram till 1810 betala tull för att föra in varor i en stad. Därför fanns tullstaket och tullgrindar, en av dem låg vid Västra Tullgatan, en annan vid östra.  

Det behöver man inte längre, lyckligtvis, och längs Västra Tullgatan bodde en rad olika hantverkare, de mest eldfängda (som smedjorna) längst bort, och kvartersnamnen säger vilka hantverk det var frågan om: Guldsmeden, Hattmakaren, Glasmästaren och Kopparslagaren. Smedjorna gjorde att de tidiga bilverkstäderna också hamnade i närheten av Västra Tull. Dessutom var Västra Tull en fin affärsgata och hade flera krogar med färgstarka namn, Fiskarstyvern, Skinnpälsen och Svarta mamsellen. Öl-Lisens ölsjapp fanns långt senare på gatunumret 21.  

Gatan har dessutom fått inofficiellt namn efter Londons mest berömda tidningsgata, Fleet Street. Under en period på 1950 talet samsades här alla tre tidningar i staden: Hudiksvalls Tidning, Hudiksvalls Nyheter och Hudiksvalls Posten. Konkurrenter, men också samverkande: man lät springpojkar bära de färdigsatta spalterna med predikoturer (kyrkornas olika högmässor) mellan de olika redaktionerna. Det gällde att inte tappa spalterna, de var nämligen satta med blytyper som kunde förvandlas till ett totalt kaos.  

1954 försvann Hudiksvalls Posten som var äldst, 1961 gick Hudiksvalls Nyheter samma väg och HT blev ensamt kvart på Västra Tull. Ända tills här om året. Inga tidningar längre, varken på Hudiksvalls eller Londons Fleet Street.

Tre bläckor om dagen

Hudiksvall har gamla traditioner i bryggerinäringen. Flera bryggerier har funnits i staden, det äldsta var också det största. Redan 1855 grundades Hudiksvalls bryggeri som långt senare blev Bockens Bryggerier. Ett helt kvarter i hjärtat av Hudiksvall. Förutom själva bryggerianläggningen fanns också stora stall, varorna måste ju distribueras och då var det häst och kärra som gällde. Den jättelika byggnaden revs 1988 och 1995 invigdes ett nytt affärscentrum med samma namn.

Bryggeriet blev en av stadens större arbetsgivare med ett trettiotal anställda. Hösten 1857 vet man att månadsproduktionen var 113 fat porter, 313 fat exportöl, fem fat fatöl och 37 fat svagdricka. Men starten gick trögt och ekonomin var svajig.  

1862 föreslog revisorn att man kunde späda ut ölen för att få upp vinsten, ett tveksamt knep. 1866 träffade man på en bra vattenkälla på Per-Perstäkten 800 meter ovanför bryggeriet och därifrån drogs en vattenledning, säkert den första vattenledningen i Hudiksvall.  

Verksamheten stabiliserades, Hudiksvallspilzern var efterfrågad, vattenkvalitén god och bryggerimästaren Güldenberg skicklig. Nykterhetsvännerna var också glada, nu skulle folk dricka pilsner i stället för brännvin. Svagdricka kokades i en tolvtusenliters bryggpanna. När den svalnade öppnades takluckorna och doften av dricka spreds över kvarteren.

Arbetarna hade en förmån om tre liter öl om dagen, eller tre ”bläckor” eftersom litermåtten tillverkades av bleckplåt. 1907 minskades förmånen till två liter. Med dåtida mått hade bryggeriet bra personalpolitik, 1896 beslutades att företaget skulle bjuda personal med familjer på en sommarutflykt, nästa år omvandlades det till en veckas ledighet med full lön, en slags tidig och unik semester. 1883 fick alla arbetare olycksfallsförsäkring.  

Bryggeriet var en märkesbyggnad och verksamheten var livlig med mängder av färgstarka profiler. Det var liv och kiv. Glas-Kalle, en dräng, bodde i ett krypin med järnspis. På vinden. Kassören Engstrand, öppnade ölsjapp på stan och eldar-Lanz hade bråda dagar för att skaffa ved och koks till de stora pannorna. Utkörarna kom och gick, springpojkarna sprang förstås och dalkullor vandrade hit för säsongsjobb, vaskade buteljer.

1952 köptes bryggeriet av Bockens bryggerier. De andra små bryggerierna i staden, som Överås eller Fridhems, lades efter hand ned. Svensk bryggerinäring koncentrerades till ett fåtal stora bolag, Bockens bryggeri i Hudiksvall försvann det också. 

Möljen har skiftat karaktär många, många gånger, men har hela tiden varit    en viktig mötesplats för människorna. Krogarna med uteserveringar längs Hamngatan o Möljen, alla evenemang o sjöbodarna med sina verksamheter drar massor av folk. 
– Vet du vad namnet Möljen kommer ifrån?
Ordet brukar fånga besökares nyfikenhet, men vad betyder det egentligen? Jo, dialektordet ’mölja’ betyder ’sörja’, eller ’röra’ och stämmer bra med 1800-talets plats - både lerig och sumpig. Den hade varit havsbotten en gång. Och så finns ett lånord ’möljen’ i andra dialekter som betyder ’kaj’    eller ’landningsplats’ för båtar. Så började man säga Möljen, kanske för      över tvåhundra år sedan, och man uttalade ordet med runt och tjock l.

Hudiksvall som ligger längs Jungfrukusten är en utpräglad hamnstad där fisket tidigt sate sin prägel på stadsbilden. Möljen var tidigt en samlingspunkt, inte minst för det viktiga strömmingsfisket i Hudiksvall. Strömmingstrappan låg där.

Tidigt om morgonen rodde mestadels kvinnorna in till Hudiksvall från öarna och fiskelägena för att sälja strömming till köpmännen. Man angjorde land vid kajen i kanalen där fångsten lossades och såldes vid strömmingssundet.

Stadsborna gjorde sina vanliga inköpsrundor ner till bland annat 
Berglunds Fiskaffär och man var van att alltid få en vara som på
sin höjd var nattgammal. Landsfiskalen var på plats för att se att 
allt gick rätt och riktigt till.

Det fanns fyra fiskaffärer som sålde dagsfärsk fisk där och livsmedel var avgörande. Tiden mellan första och andra världskriget var Sverige fattigt och Möljen var mycket viktig för matförsörjningen i Hudiksvall.

Långt in på 40-talet var Hudik en betydelsefull fiskarstad, vilket märktes tydligt om morgnarna när fiskarbåtarna tuffade in till strömmingssundet med färsk strömming utifrån öarna och fiskelägena. 
Ända långt in på slutet av 1950-, och i början av 1960-talet, kunde man handla fisk och bensin hos Berglunds fisk. Han sålde fisk på Magasinsgatan och på baksidan mot kanalen, kunde man tanka sin båt. 
På den tiden var marken framför sjöbodarna och längs Hamngatan fylld med marknadsstånd. Där såldes fisk, grönsaker, frukt och godis, och den smalspåriga järnvägen Bergsjökoa slamrade fram pinglande i kurvan och pustande sin ånga.

Ett stort lyft på Möljen skedde när busstationen byggdes 1938. 
Det var Norrlands modernaste busstation försedd med vattenklosett, dricksvattenfontän och så småningom ett café, som drevs av läroverksadjunkten Arvid och hans fru.

I busstationen fanns en bussgodsavdelning, en stor väntsal 
med en personvåg där man kunde väga sig för en tioöring.                              

Det var inte många som hade bil på 50-talet så bussarna var otroligt viktiga. Landsvägsbussarna band ihop stad och land och stora lastboxar distribuerade varor ut till lanthandeln. 
Fortfarande minns många ”Drosken”. Det var namnet på taxistationen på Möljen. En enkel liten byggnad inklämd mellan sjöbodarna, där taxibilarna stod uppradade utanför, först stora och kantiga, efterhand runda och bulliga.

Drosken var en populär mötesplats och en plats för kommunikation. Man tog ofta en droska under femtio- och sextiotalen. Droska är ett gammalt ord för ett hästdraget fordon. Man samlade ihop ett gäng och tog droskan till danserna på Högliden eller till Rahms loge, eller till fotbollsmatchen i Forsa eller Iggesund.

Droskens insida hade två små rum, en telefonväxel och ett krypin för chaufförerna som väntade på sina körningar. Taxichaufförerna bar uniform, och även busschaufförer. En välknäppt kavaj och en stilig uniformsmössa med skärm, det ingav förtroende, och signalerade lite status. Utanför stugan stod bensinpumpen och på taket den runda ESSO-skylten. Även allmänheten kunde tanka där.

På lördagskvällarna, när raggarbilarna gled fram längs Hamngatan, var bensinmackarna stängda för helgen. Men taxi hade en egen pump, vilket passade bra när bensinnålen sjunkit. Man svängde ner till Drosken och skicka in en tia genom fönstret till växeltelefonisten och tankade för 75 öre litern och problemet var löst. 
Möljen har alltid varit och är en omtyckt mötesplats i Glada Hudik, ett nav som mycket surrar kring. Tack vare restaurangerna och alla evenemang är folkvimlet fortfarande starkt på Möljen och ett stråk som varken invånare och besökare vill missa. 
En bit bort låg porten till världen – hamnen där de sågade brädorna for ut på export. Taxistugan blev sommarstuga, busstationen restaurang och strömmingen får du själv dra upp idag. Allt förändras - men Möljen lever vidare och skapar nya upplevelser och minnen. 

Accordion content.

Av alla karaktärs-byggnader i Hudiksvall som ritats av Frey Berglund så är Automathuset det mest iögonfallande (mycket beroende på sin storlek) byggtiden var lång fr. 1906 - 1910 vilket dels berodde på storstrejken men också pga att byggherren, bank-kamrer Alfred Johansson, beviljat sig så förmånliga lån att han fick sluta på banken. I huset bodde ursprungligen stadens societet. Lägenheterna var otroligt lyxiga med den tiden mått: rinnande vatten, centralvärme, elektricitet och så småningom även vattenklosetter. Framtill ombyggnationen på 30-talet var dessutom lägenheterna mycket stora! I huset öppnade stadens första biograf redan 1908 (alltså innan huset var helt klart) sedan dess har det funnits ett antal biografer i huset, den sista var "Prisma" som låg där det idag är en pizzeria. restaurangen "Rex automaten" har givit namn åt huset, den öppnade 1919 och stängde i början på 30-talet. 

Sällskapslivet under mitten av 1800-talet växte fram i Hudiksvalls stad där isoleringen från yttervärlden, åtminstone vintertid, var en realitet. Posten kom bara ett par gånger i veckan, tidningar och böcker var sällsynta och telefonen tillhörde framtiden.  

När vintermånaderna kom och järnvägen lades upp för vinterförvaring och isen stängde in hamnen föddes en ännu starkare lust till sällskap, samvaro, skvaller och musik.  

Musik, egna bjudningar och dricka brunn blev en stor del av den okomplicerade och glada samvaron som uppstod när borgerligheten träffades och hade roligt tillsammans i parken intill vad som idag är Hudiksvalls teater. Och det var så uttrycket Glada Hudik föddes.

Begreppet sägs dessutom kunna ha ett samband med uttrycket ”en hudik” som är lånat från plattyskan och betyder ”en trevlig prick”.  

Vi är stolta över platsen vi bor på. Därför vill vi visa upp smultronställen och att få fler att upptäcka det fantastiska med platsen Hudiksvall. Besök gladahudik.se och bli inspirerad av tips till smultronställen och livskvalitet! Vi har säkert missat många härliga ambassadörer. Kanske är det du? Skicka oss ett mail! info@visitgladahudik.se 

Accordion content.

Tillverkning av godis har i många generationer varit en viktig verksamhet i Hudiksvall. Fagerströms karamellfabrik har funnits i staden sedan 1922 då Emma Fagerström från Hassela började karamellkokning i blygsam skala. Med sig till Hudik hade hon gamla recept på goda karameller och det krävdes sannerligen eftersom det måste ha varit riktigt svårt att slå sig fram i branschen i Hudiksvall där det fanns flera karamelltillverkare, inte minst jättestora Jerlins som då hade en förhållandevis ny fabrik i fastigheten i korsningen Storgatan och Kungsgatan.  

Jerlins hade, när det var som mest vid åren före första världskriget, 120 anställda och var en av de absolut största arbetsgivarna i staden. Jerlins fabrik låg från början i Åvik och hade runt förra sekelskiftet en nästan osannolik omfattning med lokaler inrymda i flera kvarter i Åvik. Där fanns chokladfabrik, saftfabrik, fabrik för dragéring, två karamellfabriker, julkaramellfabrik, lådfabrik och ett särskilt plåtslageri som gjorde de egna karamellburkarna. När Åvik brann sommaren 1906 blev Jerlins fabriker ett av offren. Men fabrikören Olof Jerlin byggde upp verksamheten igen, den gången i en ny fastighet i centrala Hudiksvall. Jerlins hade en storsäljare i form av en gräddbonbon som var en föregångare till gräddkolan. Länge var det mesta ett rent hantverk. Som mest kokades 150 ton karameller om året i fabriken inne i staden. Med tiden blev tillverkningen mera maskinell och antalet anställda sjönk markant. Olof Jerlin ville utöka och bygga fabrik också på granntomten, men stadens myndigheter sade ifrån. Fabriken flyttades därför till Håsta där man 1924 byggde en trevånings fabrik i timmer. Sedan Olof Jerlin avlidit 1936 drev sonen Ernst fabriken i mindre skala ända in på femtiotalet. Och för konkurrenten Emma Fagerström gick affärerna riktigt bra. Hon började i ett uthus på Nygatan i sin blivande make Anders Wiktor Sundströms fastighet. När han avled 1936 fick hon ensam klara försörjningen. Det var särskilt kärvt att bedriva karamellfabrik under världskriget när sockret var ransonerat. Men karamellkokningen efter det gamla receptet klarade konkurrensen och 1954, under ledning av sonen Erik, kunde man flytta tillverkningen till gamla biljardfabriken på Trädgårdsgatan.  

Fagerströms anställde folk och expanderade. Man investerade i maskiner. Än i dag är företaget i familjen ägo och man är inne på fjärde generationen. Fagerströms Karamellfabrik är ett populärt besöksmål ung som gammal.  

Vi är stolta över platsen vi bor på. Därför vill vi visa upp smultronställen och att få fler att upptäcka det fantastiska med platsen Hudiksvall. Besök gladahudik.se och bli inspirerad av tips till smultronställen och livskvalitet! Vi har säkert missat många härliga ambassadörer. Kanske är det du? Skicka oss ett mail! info@visitgladahudik.se 

Vi är stolta över platsen vi bor på. Därför vill vi visa upp smultronställen och att få fler att upptäcka det fantastiska med platsen Hudiksvall. Besök gladahudik.se och bli inspirerad av tips till smultronställen och livskvalitet! Vi har säkert missat många härliga ambassadörer. Kanske är det du? Skicka oss ett mail! info@visitgladahudik.se 

Utanför stamfiket på Storgatan i Hudiksvall står en svart Ford Custom 1948. Där inne sitter bilägaren med sitt raggargäng. Coca Cola och himlabåge är standardbesällning. Från Jukeboxen svänger den nya tidens musik. Ur en korsbefruktning av country, rockabilly och rhythm´n blues hade Rock´n Roll exploderat och slagit klorna i världens tonåringar. På den tiden gick den klassiska raggarrundan från Café Wasa, upp till Bio Rita, mot Salutorget och sedan Västra Tullgatan fram till Öhmans hörna. Därifrån blev det Storgatan österut, förbi stenmuren vid museet där flickorna ofta satt, vidare mot Erikssons konditori, runt kvarteret som idag är Kulturhuset. Upp på Storgatan igen och tillbaka mot Café Wasa. I gathörnet vid Storgatan-Käppuddsgatan stod de icke bilburna i Hudik och beundrade raggaråken. Ibland hände det att de stannade till hos ”Ella på Drott”, en av Hudiks legendariska kaféservitriser. Under en kort period fanns också glass- och korvbaren ”Drop In”, som var det närmaste man kunde komma ”sista natten med gänget”.  

På Mulle Meck i Glada Hudik mekar vi med riktiga mojänger och molijoxer. Kom och lek med Mulles fina gula bil eller ta en tur till månen med raketen och utforska mån-grottan. Flygplanet står redo för er att ta luft under vingarna med. Hälsa på i Sam Scribblers tidningsverkstad och måla en fin bild. Du kan också hälsa på Buffa, meka i vår verkstad eller ta en tur ut på havet. 

Huset byggdes ursprungligen för Hälsinglands enskilda bank redan 1880, Hälsinglands museum flyttade in i slutet på 1930-talet. Bland alla dyrgripar (som låg i tryggt förvar under bankepoken) i de olika bankfacken så förvarade även Edvard Frisk (snusfrisken) sitt hemliga recept på snus här! Snusfrisken och hans son Edvin brukade i snusannonserna ha en särskild ruta där bankdirektören intygande att det hemliga receptet förvarades på ett säkert sätt i banken. Idag förvaras andra värdefulla konstföremål i Museet. 

Mannar ur den allmänna brandkåren vid ångsprutan nr. 3, utanför Hudiksvalls  gamla brandstationen som byggdes 1880 och som lades ner och revs 1954.

Ångsprutan var hästdriven, tills den byggdes om och blev motordriven 1926, i samband med att två brandbilar förvärvades. Den gamla brandstationen, som låg vid strömmingssundet hade området kring tidigare posthuset som övningsområde.

Europas näst längsta system av urbergsgrottor.  

I Hölicks naturreservat på Hornslandets sydspets finns Hölickgrottorna.  

Europas näst längsta system av urbergsgrottor, hela 1 340 m. Ett spännande besöksmål för hela familjen. I Bodagrottornas naturreservat finns en urbergsgrotta som anses vara den näst längsta i världen! Med sina totalt drygt 2900 meter är den en av Sveriges längsta kända grottsystem. Grottsystemets stora ingång, Fläckgrottan, med stora centralsalen kan relativt lätt besökas av de flesta. Grottsystemet är 2622 m, och på sina håll är gångar och salar i tre våningar. Som urbergsgrotta kommer Bodagrottorna som nummer två i världen, och överträffas endast av Tsodogrottan i Nordamerika. Besök i grottorna sker på egen risk och kräver, förutom lämplig utrustning med minst tre ljuskällor, rätt sinnelag. Rekommenderas för den oerfarne besökaren att besöka grottorna med guide.

Under våren är grottorna våta och isiga. Lämpligaste besökstid är juli-oktober, då grottorna är torra vid vackert väder. 

Kolbulle är en riktig älsklingsrätt för många. Det är inte bara mat, det är en upplevelse. På event, spelmansstämmor och festivaler serveras ofta den feta, salta och mättande rätten, och köerna brukar ringla sig långa. Är det riktiga specialister som steker så brukar de showa och kasta upp kolbullarna när de vänder de i pannan. Stekspade brukar betraktas som fusk. Det är ett skådespel med eld och många pannor i gång samtidigt, och värd att vänta på! Matarvet kommer från kolare och skogshuggare som bodde i skogen under långa arbetsperioder. De behövde energirik mat och hade med sig det som kallas amerikafläsk och mjöl till sina kolarkojor. Idag används rimmat sidfläsk. Det sägs att kolbullen har sin vagga i Hälsinglands skogar och att den sen spridit sig runt om i landet. De ska stekas över öppen eld i en välanvänd gjutjärnspanna.